Electro – en resa i ljud
Betraktelser och minnen ur två inspelande studiofilers gemensamma gömmor
Det här är en sorts dokumentär kan man påstå, om Charlie Daelander och mig, Per Berggren, och vår långa resa genom olika demostudios, pojkrum, replokaler och riktiga monsterbyggen till studios. Inte minst är det en resa i ”Hur fixar man egentligen den där perfekta tagningen, den där som aldrig slutar att locka”. Detta är tillägnat alla de kämpande som framlevt merparten av livets så dyrbara tid i dålig luft, omgivna av radon och asbest, krumma i ryggen över mixerbord och tunga instrument i skumma lokaler långt ned bortom ära och ryktbarhet.
I all korthet vill jag bara förklara för nya och gamla vänner att detta är skrivet i alla möjliga genrer och i olika tempus, dåtid och i nutid, i ett flöde med korta bildsekvenser där sådant finns och ibland hela ljudupptagningar då sådant låter sig göras. För att komma till skott innan jag ger upp inför den uppsjö av möjliga tagningar, dåliga och mindre dåliga som jag sparat på mig genom livet, börjar jag med en inspelning gjord hemma hos Charlie i pojkrummet två våningar upp. Vi hade nyss fyllt arton båda två, det var sommaren 1979 och föräldrarna var långt borta på semester. Vi samsades med inte mindre än tre lånade rullbandspelare, två kassettdäck och två stereoanläggningar. Samt våra nyinköpta Marshalllådor utrustade med både fjäderreverb och choruseffekter, två elgitarrer, Gibson bägge, och en Hobbexplanka nerstämd som bas.
Allt var nytt och främmande, ljuden formligen sprakade gnistor och doftade ozon, propparna höll men bara nätt och jämt. Grannar ringde och klagade, vi brydde oss inte det minsta utan tutade i mässing och dundrade i puka som det så vackert heter. Drivkrafterna var Beatles och Pink Floyd och lusten förstås, lusten att spela in.
Vi har våra skäl, vilka tydligt kommer framträda snart, att döpa om oss två hängivna ljudätare till Batikskjortan och Silverbrillan. En tredje musiker finns med i bilden men av olika skäl har han fått stå undan. Kanske för att slippa hängas ut i bruset, då det man själv tycker är så bra, som bekant inte alltid är synonymt med att vara bra. Men vem är jag att avgöra? Låt inspelningen börja, låt tiden tala för sig själv.
Batikskjortan skakar intensivt på det melonliknande huvudet ovanför den blå och vitmönstrade batikskjortan, uppknäppt två knappar som för att ge plats åt struphuvudet, vilket åker upp och ned för att svälja saliven, kvalen och rädslan.
”Det går inte!” utbrister batikskjortan med den stora munnen gymnastiserande så att ansikte och haka tänjs intill bristningsgränsen över örnnäsans aristokratiska fäste.
”Tystnad tagning nu kör vi!” säger den magre Silverbrillan och slår gitarren i mikrofonstativet.
Det typiska omtagningssvajet upprepas två gånger i rad.
Mitt i allt ploppande och svajande återkommer Batikskjortans budskap:
”Det går inte, det går inte.”
Åter hörs svajet och nu brusar det som från en AM-utsändning för länge sedan.
”En, två.” Stopp.
Ett nytt sorts sväljande läte som när man måste få ner en stor bit för länge tuggad seg fläskkotlett med yttersta viljestyrka. Tre sväljande läten i rad följer och efter det hörs Batikskjortan dystert konstatera: ”Jag sa ju att det inte skulle fungera”.
Som genom ett trolleri dubbleras det redan så påtagliga bruset och en röst som verkar ropat samma sak i tjugofem år skär mot alla de överliggande påläggen i triumf:
”Tystnad! Tagning! Svept av dunklet bort, första, andra! En, två, tre.” Tystnad och brus i ett taktslag som hade hjärtat stannat på den inräknande.
Sen exploderar hela världen tycks det. Dubbade och felfasade gitarrer som hamrar långt bak med förstärkning av congas och nerstämd gitarr. I grunden hörs genklang skapat av högtalarna som ger rumskänsla. En elakare beskrivning kunde vara rundgång. Från den lånade tredje rullbandaren hörs ett ungefär synkat spår av diverse akustiska effekter, typ fåglar, baklängesekon och aah-körer som det inte är så noga med ifall det sitter klockrent. Rösterna trillar in utan förvarning. Batikskjortan panorerad hårt åt höger och Silverbrillan åt vänster men utan någon som helst bias, för den har han skurit bort med hjälp av en mik instoppad i gitarrlådan där han sjunger mot strängarna. En mullrande ljudbild skapas med svag briljans men med hög dynamik i alla register från 200 Hz upp mot 900 och effekter som ligger med vacker lyster runt 2000 Hz. Fortsättning följer. Stay alert…
Och första synt…
Hur var det nu? Jag har så många första synt att hälften kunde räcka men jag väljer den här. I det gråmulna svenska regnet hörs ett rykte. En fransk musikingenjör, känd som Den Oförvägne Rymddansaren På Slak Lina – Jean Michel Jarre, aeronaut, astronaut och positivspelare med apa på axeln, har täljt fram ett album med den lockande titeln Zoolook. Silverbrillan får höra att Batikskjortan just köpt sagda album. Det är 1984 och någon sampling har han ännu inte hört. Om Jarres platta är det enda han vet att den är lusad med häftiga digitala samplingar på över 300 språk.
Silverbrillan tar tuben till Hässelby Gård och lägenheten på Viveca Trolles gränd där Batikskjortan lever tillsammans med nya kärringen men hon slipper vara med i den här första syntupplevelsen. Kvarten är dyster, utsikt över höghus och små öar med grönt, men han har en magisk stereo och nu ska de få höra samplade ljud. Vilken underbar tripp det måste bli. Silverbrillan sniffar på konvolutet. Det är rätt tråkigt och ser ut som ett gäng stirrande ugglor men av titelns namn framgår att det är fråga om kikare riktade mot åskådaren. Det där första ljudet glömmer jag aldrig.
Först ett omänskligt skrik, en sampling av ett rovdjur. En varelse vars grymhet bara överträffar dess förintande förmåga att lämna lyssnaren i litenhet och vånda, och skräck att aldrig mer uppleva dess ödsliga monumentallek.
Jag fortsätter in i en park, ett landskap av skrot och robotar, inte goda robotar, onda robotar, gudar i någon sekt som har syftet att undersöka orden, eller en reptil vilken inte förmår att ens föreställa sig ordens innebörd. Jag hör mörka, skrämmande melodier, någon säger plötsligt:
GILAAR DU DOM?
Följt av ”kus, kus, kus ,kus kus, kus, kus, kus”
Samtidigt rovdjuren av stål, ondska som manipulerar den lyssnande, som utan tvivel vill att lyssnaren ska krympa. Efter det kommer rytmiskt skällande hundar med metalliska genklanger och tempo som är maniskt, befallande. Det säger: ”Kom nu! Tillsammans – syndrums, ljud, slapbass, slagverk, symfonisk musik.” Dess budskap ger förvirring.
Jag älskar att förvirras, jag faller ned i ett hål, jag finns inte mer.
Mörka rum av en ondska som jag dyrkar! Redan slav och en ödmjuk sådan. Jag vill bli dess allra trognaste dyrkare. Ge mig din skugga och jag underkastar mig. Alla hundar som skäller, all denna perfekta musik, Beethoven är äntligen överträffad. Jag dör, redan gråter jag, sväljer, alla dessa trummor, dessa lekfulla röster, dånande åska, ljud, dopplereffekter som stigande raketer, blod från vredens innersta rum. Jag upplever döden och min födelse. Lämnas ensam i förvirrande tomhet, är bergtagen, beroende.
Totalt övergiven resten av mitt liv. Bilden av en man och en kvinna som håller varandra hårt i händerna stirrande upp mot Stanley Kubriks monolit av svart sten. Dömda att evigt sakna, i skuggan av illusionistens vilja. Det svartaste monumentet som byggts, förkrossad och bara rädd.
Någon ropar efter hjälp.
Ett spädbarn skrattar.
En flummare garvar.
Och sedan ett fasans rop efter hjälp. Samlade röster på 3000 språk.
Kurs…
Hjälp…
En perfekt röst fortsätter.
En vacker kvinna, fransyska, en människa men inte en snäll människa. Hon är en mästarinna som vill förleda mig in i sitt mörka rum. En söt fransyska som seglar i långsamma panoreringar fram och åter i ljudbilden. Nu skrattar barnet och musiken är så melankolisk att efter detta finns bara en bild från DN kvar, de dansande paren, deliriskt månsken liksom utspillt på trägolvet, inga ljud, bara hasande av skor mot golvet, ett ljud bara som när en fågel landar i vatten.
Efter det vaknar jag och lite av det magiska är borta men gosse vill jag göra den plattan resten av mitt liv.
Jag älskar dig Jarre! Jag är ditt offer! Jag missbrukar dina idéer. Du är den enda!
Jag inser att elektronisk musik är en helt ny konst, den är varken eller, den hamnar på alla sätt in i mig. Jag skrattar, jag omfamnar dig.
Jag älskar dig.