Många strängar är det…
Min musikaliska entré började på det klassiska sättet; blockflöjt vid 7 års ålder och sedan fick jag välja mellan klarinett och gitarr. Jag valde gitarr, något jag inte ångrar idag. Jag fick lära mig noter och tragglade väl på så där lite på halvfart utan några speciella mål med mitt spelande. Detta ändrades när jag mötte Per Berggrén. Vid 13 års ålder startade vi vårt första band The Moondogs och sedan har det rullat på.
1000-tals inspelningar med en uppsjö av olika instrument, konstellationer och inspelningsmetoder, massor med liveframträdanden, motgångar som grävt sig in i självförtroendets sköra vindspel, framgångar som drivit oss framåt. Men framför allt; vår enorma envishet och vilja att skapa. Alla negativa upplevelser på konstens kringlande och snirklande stig, troligtvis på väg ingenstans, väger så lätt mot den sanna konstnärliga upplevelsen. När tragglandet tragglar extra mycket, när ”det går inte” (kolla in Pers presentation) ligger och lurpassar, då finns vetskapen där; Att det vi gör nu och här kanske kan bli en sann konstnärlig upplevelse längre fram.
Vi spelar med många strängar samtidigt: hemsida, videor, Black Pad Organ System, Ninni Daelander, teater, dikter. Drömmar och verklighet i en osalig blandning. Massor av arbete läggs ner, massor av visioner vävs in. Musiken är basen där Ninnis eget material kompletterar vårt material, där elektronisk musik tillsammans med Ninnis vackra röst varmt harmonierar med hennes egen mer gitarrbaserade musik där texterna är som dagboksanteckningar, utlämnande, starka, upprörande.
Hemsidan ska bli som ett tivoli, ständigt i förnyelse, ständigt i rörelse. En plattform där de som vill kan följa vårt arbete i studion och lyssna på vår musik. Detta är min dröm och jag lever drömmen nu.